plans...och lite annat

Man tittar på bebisgrejer och blir så där fånig, ser böcker och känner ååå vad man sakna sagostunderna...man sitter och funderar på göra om halva huset nästan...saker ska slängas, nytt ska köpas...och...denna eufori över bebismagen *S*.

Och det är så roande att se när det dansar där i magen, nu känner man hela tiden hur det är ett himmla liv. Så fort man sitter och känner att det rör sig...fopp så åker tröjan upp och man sitter med fånleende och sätter händerna på magen för att känna sparkarna.

Har sakta börjat med "operation storebror"...att snacka med sonen om att det kan kännas jobbigt i perioder när bebisen kommer, folk kommer komma springande för att titta på bebin & han kommer tycka det känns jobbigt, det kommer bli massa presenter till bebisen i början och kanske inte att alla tänker på att köpa något till honom, att den kanske kommer gnälla en massa & jag kommer vara supertrött. Svartsjukan helt enkelt...att känna att rampljuset har förflyttat sig, att det kan kännas som jag ägnar all min tid åt bebisen eftersom den troligen kommer kräva mer uppmärksamhet.

Nu är det ju lite annat som man måste väga in och tänka efter, och jo...det är lite jobbigare med att vänta barn nummer 2...tänker ändå att vad skönt att sonen är så pass stor nu, tänk att vara gravid och ha ett blöjbarn?! Undrar om jag verkligen skulle klara av det? Med all trötthet man genomlidit...illamående ibland, plötsliga blodtrycksfall, bäckenuppluckringen?! Jag måste säga att jag beundrar mammor som har fött barn tätt inpå...jag tror faktiskt inte jag skulle orka med det?! Eller så gör man just det eftersom man är inne i hela grejen...en annan har ju blivit distansierad eftersom man har en stor grabb och lätt bekväm på så sätt. Han behövs inte kånkas runt, eller ha uppmärksamheten på samma sätt.

Nu kan man diskutera filmer, resor och få med han i planeringen...han får vara delaktig...men med två små??? Jo, tjena...haha skulle ju spricka innan man ens satt på bananer i pyjamas! Okej...visst har vi haft våra draman...jag har vart trött och han vill prata...jag har mått illa och han vill hitta på aktiviteter, så ja...lite jobbigt var det i början. Förut hade man en sambo som kunde laga mat åt en då man var död...som kunde städa medans man diskade...som kunde avlasta en när man verkligen va död! Nu...mnja...han bor ju där han bor & jag bor här...och det känns inte rätt att kräva allt för mycket av sonen, han är ett barn trots allt och måste få sin egentid...sitt umgänge!

Det är ju kul att höra när vi diskuterar...att han kan tänka sig micra sin egen mat om jag blir trött av bebisen...han är sådär förnuftig att man blir blöt i ögat, han känner inte att han kommer bli avis...hehe...jaja, så heter det nu ja...men trots allt, jag har ett gäng syskon och när jag fick mitt första syskon så jo då...jag minns faktiskt själv att det stack lite av avund även om jag var överlycklig över ha fått en syrra och lekkompis (även om man senare hatade att hon va som skuggan i hasorna, alltid skulle va med...men även det gick över).

Men han har lite egna tankar...bebin får INTE alltid hänga på han i hans rum, hoppas att den inte blir så där jobbig som lillesyrrorna är (hos paps). Han vill absolut gå själv till dagis någon gång för att hämta brorsan, det kommer kännas jättekul säger han.

Han ska lära honom att boxas...så han har rätt teknik, men oxå att man inte ska vara elak eller slåss i onödan...men den som rör brorsan är så gott som dödsförklarad hahaha...jo då, han tänker! Han är stolt över att ha sett brorsan på ultraljudet..."det kändes så pirrigt i kroppen"! Skulle det råka bli en syrra ändå, så gör det inte så mycket.

Han frågar oxå om jag skulle bli gladare om det nu skulle råka bli en tjej...okej, ärligt ja det skulle jag bli, även om jag känner att huvudsaken är att den är frisk. Får jag välja så vill jag helst ha en av varje, men...just nu är jag glad över att jag väntar barn, vilket kön det än blir. Och eftersom jag är mer en "grabbig" mamma, så spelar det egentligen inte så värst mycket. Jag har ju haft askul när vi fäktats, sparrat, vi spelar brännboll på sommrar, vattenkrig med pistoler är ju askul och jag har lärt han borra, spika och annat. Och själv har jag alltid lekt med bilar, byggt kojor och inte vart så förtjust i dockor och sånt...så rent så där...jag vill bara ha en liten bebis just nu *S* spela roll! Och tänker jag efter med cyklar, rollerblades och allt annat...ja, då har jag ju redan hälften kvar...bebisprylar man spart är ju grabbsaker!

Men det är kul att höra hans funderingar...hans tankar om att bli brorsa och att förbereda han inför resan, en annan har ju redan vart där!