Resa med barn?! Uppenbarligen JÄÄÄTTE TUFFT?!

Har suttit och sugit lite på tanken att när lilla pärlan är levererad så ska jag packa kidsen och dra på semester utomlands, tydligen är det jätteavancerat?! Jag förstår inte grejen direkt, eftersom jag rest med sonen redan då han var en knodd.

Stack till jugoslavien med han och folk ojade sig om hur man skulle klara av det?! Hm...ja, det är ju barn & varför ska det vara så omständigt att resa med dem, om man klarar av dem hemma så vad är skillnaden?! Men det är ju mest folk som inte har barn som tror att det är ett mission utan dess like. Men fördelar är, när de är små så kostar inga flygbiljetter...mao billigt att resa, blöjor finns det utomlands?! Välling kan man kanske packa ner eftersom kids kan va kräsna på den fronten.

Snackade med papito om det hela, i sommar tänker jag inte vara i svea rike utan du gör som du vill, men jag är ledig och tänker banne mig passa på att hälsa på släkten. En annan vännina fick smärre hjärtinfarkt av tanken...jamen nu är det ju TVÅ?! Ja?! And?? Ena kan till och med prata engelska och har rest ända till afrika med mamsen utan att vare sig dö eller tappas bort, utan fixade polare på resans gång?!
Den andra kommer vara nykläckt och passar ju ännu bättre när man liksom reser med maten *S*...ja, ammar menar jag. Mindre packning helt enkelt och man behöver inte köpa välling eftersom pyret inte kommer vara tillräckligt stor för det heller?!

HUR ska du klara det alone? Jamen kära någon då...hur svårt kan det vara på en skala, ska ju hem till släkten?! Folk har verkligen illusioner om att när man skaffar barn så ska man låsa in sig, resor är ett minne blott och troligen så stannar livet av på vägen?!

Jag förstår mig inte på dom där? Men det handlar väl om rädsla för det okända, skräcken över att kalles kaviar och knäckebrödet är borta? Maten smakar konstigt och folk talar ett annat språk och då är det ju inte som vanligt?! Hujeda mig en sådan skräck?! Men å andra sidan är det ju en själv som sätter gränser och ja, i vissa fall kanske hindrar sig själva från att se längre än snoken räcker!

Hm...men jag har rest med bebis & blöjor, stack till stranden samma vecka som sonen föddes i princpi, ut och fika på stan med vännerna. Livet stannar ju inte för man får ett till liv...det berikas ju..ja även om sjuka barn knappast gör någon allt för lycklig jämt, men de vill ju ha så mycket kärlek då och är så söta med febriga kinder *S*....mmm så länge de inte galltjuter 24-7 så är allt pice of cake ;)